Vi älskar vår trädgård, våra extra rum. Grönskan, gömmorna, dofterna och alla växter. Vi har länge drömt om att fylla det med mer än bara växande saker. Konst och sådant som överraskar.
Vår första trädgårdsskulptur: En kolonn
Faktum är, att vi var på Arranging things (underbart inredningsmecka på Erstagatan i Stockholm som drivs av stylisterna Lisa Milberg och Leo Forssell) för att köpa en matta som Katrina länge spanat på. Vi hann bara komma in i butiken så förälskade sig Johan i den där saken i hörnet, en pelare, totempåle eller kolonn? Total utfrågning följde, viktigaste frågan, går den att ha utomhus? Två veckor senare kom designern själv och göt fundamentet.
Kolonnen fick ett namn: Leia!
Självklart måste kolonnen ha ett namn. Vi fick många fina förslag på Instagram och Facebook och efter familjeomröstning döptes hon till Leia, känns tryggt och trevlig med henne som vaktar över oss och välkomnar gästerna.
Foto från Jonatans hemsida, av Tor Westerlund
Jonatan Nilsson, en lekfullt designande konstnär
Jonatan gick ut Beckmans College of Design och arbetet med kolonner och betong var hans examensprojekt. Utgångspunkten var övergången från 1920-talets neo-klassicism till funktionalismen i Sverige. Den ornamentrika stilen som möter den betongbrutala (här kan ni läsa mer om hans projekt "Concrete Happy").
NYFIKNA SOM VI ÄR STÄLLDE VI NÅGRA FRÅGOR TILL JONATAN:
Är du designer eller konstnär eller en designande konstnär? Spelar det någon roll förresten?
Såvitt jag vet är ”konstnär” inte någon skyddad titel, och jag tror även att det är fritt fram att kalla sig ”designer” lite hur som helst. Jag har ju dock gått en designutbildning, och för det mesta gör jag ändå typiska designföremål såsom lampor, bord, speglar osv. Den senaste tiden har det dock blivit lite mer av skulpturer med total avsaknad av funktion bortom det rent estetiska. Man skulle ju även kunna argumentera för att mina designföremål inte alltid är de mest praktiska heller. Jag vet inte riktigt vad detta gör mig till dock? För mig spelar det inte någon större roll, jag ser allt det jag gör som del av samma sak!
Hur hittar man sitt formspråk?
Oj, bra fråga! Vet inte riktigt om jag hade något direkt eget formspråk när jag började plugga design. Jag antar att det bara är till att börja med att göra grejer, sen fortsätta att göra grejer, och förmodligen där någonstans längs vägen hitta något som man gillar och kan göra till sitt! Och på samma gång kommer det ju inifrån på något vis, det tycker jag är lite coolt ändå, att man ibland kan se direkt på en grej/tavla/whatever vem som har gjort den, det blir som ett litet fingeravtryck på något vis.
Vad var svårast/roligast med att göra kolonnen och de andra verken i projektet Concrete Happy?
Det mest tröttsamma med att jobba med betong är helt klart att det är så väldigt tungt! Och dammigt! Och så är det väldigt frätande också. Jag fick ett väldigt köttigt brännsår runt hela min arm en gång då det hade letat sig ner lite betong i mina arbetshandskar. Men tycker att det finns en viss charm i att lära sig såna saker the hard way ändå, nu vet jag liksom på riktigt att det är frätande på riktigt! Roligast med betong är att det blir väldigt bestående grejer av det.
Foto från Jonatans hemsida, av Tor Westerlund
Vad jobbar du med nu?
Jag har nyligen börjat samarbeta med ett galleri i New York som heter Culture Object. Har gjort ett gäng vaser som jag skickat dit, och håller nu på med några speglar också. Jag håller även på att jobba med grejer inför en soloutställning i Stockholm någon gång – förhoppningsvis ganska snart!
Har du något favorit material/föremål?
För typ ett halvår sedan så började jag jobba i en ny teknik då jag gör som skulpturer i frigolit som jag sedan penslar resin (en slags flytande plast) på. Det blir som ett hårt plastlager runt frigoliten som man sedan kan spraymåla. Jag känner mig väldigt fri med att jobba i den här tekniken och känner att jag börjar få lite koll på alltsammans nu, så det känns väldigt kul!
Var arbetar du, har din ateljé/studio?
Jag har en liten ateljé i Hökarängen som jag delar med min kompis Rickard.
En skulptur till flyttade hem till oss!
Inte långt efter att kolonnen fick sitt namn fick vi en till skulptur: Maron! Det är ett porträtt av en liten flicka som bodde i vårat område, granne med skulptören Luiggi Domenico Inganni. Vi misstänker att hon var tänkt till en fontän, vi har hittat spår efter ingångs- och utgångshål för vattnet. Nu ska vi bara hitta den perfekta platsen till henne, men det får bli lite varmare först så att det blir lättare att gjuta ett fundament till henne.
Luiggi Domenico Inganni föddes 1903 i Lombardiet i Italien, och dog 1986, var en italiensk-svensk stuckatör och skulptör. Han kom till Sverige som 15-åring och hamnade med tiden i vår “by” Stora Mellansjö. Vi gissar att vårt kvartersnamn Brännugnen är inspirerat av honom, liksom Gjuteriet och Stuckaturen.
På bilden från Wanås ser ni ett verk av en god vän till oss, och en väldigt spännande konstnär, Jacob Dahlgren.
Bästa utflykten går till en skulpturpark
Ett av våra favoritresmål alla kategorier är Wanås. Dit återkommer vi gärna och ofta. Att vandra runt i skogen och upptäcka, fascineras och förundras. Vi har även stannat över i deras fina hotellrum, något vi gärna gör om.
Torsten Renqvists "Lilla elefanten drömmer"
Förra sommaren åkte vi runt på Höga kusten och då hittade vi en till skulpturpark, Herrgårdsparken på Köpmanholmen utanför Örnsköldsvik, den är del av ett större projekt, High Coast Art Valley. Vi ser fram emot att se mer av det!
Länkar:
Utflyktsmål:
Wanås: Både för skulpturparken med all konst, konsthallen och övernattningen.
High Coast Art Valley: Ser fram emot att upptäcka fler av konstverken på Höga Kusten